Europas och Östasiens försvarsindustri
Lästid: 7 minuterGlobal Outlook: Asia #6
Östasiens försvarsindustri har på kort tid gjort ett tydligt avtryck på den europeiska försvarsmarknaden. Sydkorea har ingått ett mångmiljardavtal med Polen och dessutom säkrat kontrakt med Norge, Finland, Rumänien och Spanien. Japan har lättat på regelverket för försvarsexport, vilket öppnar för ökad export till Europa. Texten är skriven av Erik Mobrand och Hyejin Kim.
Ur ett perspektiv är utvecklingen knappast överraskande. Både Sydkorea och Japan är högteknologiska industrinationer, och det är naturligt att deras försvarsföretag kan konkurrera på den europeiska marknaden. Men ur ett annat perspektiv speglar deras inträde en ny och mer osäker kombination av geopolitiska och marknadsmässiga drivkrafter. Affärsintressen och säkerhetspolitik vävs samman, samtidigt som de formella regelverken inte alltid speglar de faktiska relationer och arbetssätt som växer fram. Samspelet mellan det välbekanta och det osäkra är en central del av den framväxande försvarsindustriella samverkan mellan Östasien och Europa.
Redo att leverera
När Europas försvarsbudgetar ökade kraftigt efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 stod Sydkorea och Japan redo att leverera. Dessa "likasinnade" länder utanför Nato erbjuder avancerad teknik, hög leveranssäkerhet och betydande produktionskapacitet. Sydkorea hade dessutom betydande ammunitions- och materielreserver som snabbt kunde tas i bruk.
Dagens exportframgångar bygger på flera decenniers utveckling av försvarsindustrin i Östasien. Det historiska arvet bidrar till att förklara de strategiska vägval som präglar ländernas försvarspolitik och industriella utveckling.
Efter andra världskriget genomgick Japan en omfattande demilitarisering men återupptog snart produktionen av försvarsteknologi. Restriktionerna krävde att japanska företag samarbetade amerikanska partners och de var förbjudna att exportera försvarsprodukter. Trots det utvecklades försvarsindustrin parallellt med landets bredare industriella och teknologiska framsteg. I Sydkorea skedde den militära utbyggnaden efter självständigheten under starkt amerikanskt inflytande. Koreakriget (1950–1953) bidrog till att skapa stora stående styrkor på båda sidor om den koreanska halvön. I takt med landets snabba industrialisering ökade också satsningarna på den försvarsindustriella basen, och flera av de företag som drev Sydkoreas ekonomiska utveckling tog steget in i försvarssektorn.
Alliansen med USA har varit avgörande för försvarsindustrins utveckling i båda länderna. Under Koreakriget levererade Japan materiel till de amerikanska styrkorna. Under Vietnamkriget deltog både Japan och Sydkorea i upphandlingar för den amerikanska militären. Sydkoreas produktion bestod huvudsakligen av fordon och annan icke-dödlig utrustning. Forskare har argumenterat för att dessa beställningar spelade en viktig roll i landets industrialisering.
I Japan har försvarsindustrins utveckling länge skett i nära samspel med USA, bland annat genom amerikansk teknik och komponenter. I Sydkorea var utvecklingen snarare ett svar på beroendet av USA. Genom att utveckla egna vapensystem ville landet minska sitt importberoende och stärka sin strategiska handlingsfrihet. Målet var i första hand inte att bli en stor exportör, utan att kunna försörja det egna försvaret med inhemskt utvecklade försvarsprodukter.
Försvarsexporten bör ses mot denna bakgrund. Exportmarknaderna ger intäkter som kan motivera och finansiera investeringar i den nationella försvarsindustrin. I början av 2000-talet ökade den sydkoreanska staten sitt stöd till den inhemska försvarssektorn, vilket lade grunden för exportframgångarna. Japan avskaffade 2014 sitt generella exportförbud för försvarsmateriel, vilket möjliggjorde en begränsad export av teknik som utvecklats tillsammans med internationella partners, främst USA.
Efter Rysslands invasion av Ukraina kunde USA vända sig till Sydkorea för stöd. Seoul hade ammunition i lager som snabbt kunde överföras till amerikanska förband.
I Europa uppskattas den sydkoreanska försvarsindustrin framför allt för sin leveransförmåga. Sydkoreanska företag har dessutom visat en vilja att förlägga produktion till kundländerna, vilket bidrar till teknologisk kunskapsöverföring, snabbare leveranser och nya arbetstillfällen. I exempelvis Tyskland har avtal tecknats om lokal produktion och leverans av försvarsprodukter. Ur företagens perspektiv ökar detta möjligheterna till framtida beställningar.
När geopolitiska intressen möter marknaden
Tillväxten i försvarsexporten är nära kopplad till de geopolitiska förhållandena i Östasien, något som Europa bör vara uppmärksamt på. Försvarsmateriel och försvarsaffärer bär ofta på flera lager av betydelse.
I Japan är försvarsindustrins expansion nära förbunden med den pågående diskussionen om landets pacifistiska efterkrigsidentitet. Högerorienterade regeringar har drivit både militär upprustning och ökad försvarsexport, samtidigt som de tidvis har framställt dessa processer som separata. Utvecklingen har emellertid varit tydlig. I april 2026 antog Japan lagstiftning som tillåter export av dödliga vapensystem, ett betydande steg bort från den efterkrigstida hållningen. Den sittande regeringen betraktar numera försvarsindustrin som en strategisk näring.
Oro för Kinas växande inflytande används ofta i Tokyo som argument för ökade försvarsanslag. Dessa resonemang ligger i linje med amerikanska intressen, eftersom USA länge har efterfrågat större ansvarstagande från sina allierade i regionen. Samtidigt finns betydande invändningar. Många japaner uttrycker oro över en utveckling som kan innebära ökad militarisering, och grannländer som Kina samt Nord- och Sydkorea ser med oro på sambandet mellan försvarsexport och en möjlig återmilitarisering av Japan.
Sydkorea har en annan historisk bakgrund men även där finns formella begränsningar för försvarsexport. Lagstiftningen förbjuder export av vapen till aktiva krigförande parter. Samtidigt har den senaste tidens exportökning blottlagt en spänning mellan politikens formella principer och den praktiska verkligheten, något som tydligt illustreras av kriget i Ukraina.
Officiellt hävdar Sydkorea att landet inte stöder någon av de stridande parterna. Detta hänger delvis samman med att många sydkoreaner inte betraktar kriget som en fråga som direkt berör Koreahalvön. Men i praktiken har Sydkorea blivit en av de viktigaste leverantörerna av ammunition till Ukrainas försvar. Formellt exporteras ammunition, fordon och artillerisystem till bland annat USA och Polen, som i sin tur ersätter materiel som skickats till Ukraina. Resultatet är att Sydkorea indirekt bidrar till Natos stöd till Ukraina.
En ytterligare dimension är Nordkoreas stöd till Ryssland. Därmed hamnar Seoul och Pyongyang indirekt på motsatta sidor i konflikten genom sitt stöd till olika krigförande aktörer. Händelser i Ukraina kan alltså få säkerhetspolitiska konsekvenser långt bortom Europa och påverka maktbalansen på Koreahalvön.
Fallet Ukraina illustrerar också att Sydkorea fortfarande saknar en fullt utvecklad samsyn mellan försvarsindustri, exportstrategi och nationell säkerhetspolitik. Som tidigare koloni och del av ett tudelat land har Sydkorea historiskt ofta formats av internationella skeenden snarare än själv format dem. I dag finns formella processer och regelverk för exporten men det är mindre tydligt vilka övergripande principer som faktiskt styr besluten. Frågor om huruvida dagens export kan bidra till att rusta framtida konkurrenter är relativt nya i den sydkoreanska debatten.
På pappret har de östasiatiska länderna många av de regler och processer som också återfinns i Europa, som exportlicenser, säkerhetsprövningar och restriktioner mot export till aktiva konfliktområden. I praktiken finns dock ett växande glapp mellan regelverk och faktisk handel. Formella exportprinciper ger därför en allt mindre fullständig bild av den östasiatiska försvarsindustrins utveckling.
Natofrågan
Försvarssamarbetet mellan Europa och Östasien är också tätt sammanlänkat med Nato. Både Japan och Sydkorea har utvecklat särskilda relationer till alliansen, vilket ytterligare förstärker kopplingen mellan säkerhetspolitik och försvarsaffärer.
En central fråga är om ett fördjupat säkerhetssamarbete mellan Natoländer och östasiatiska partners är en förutsättning för fortsatt växande försvarshandel. Försvarsutrustning skiljer sig från många andra handelsvaror genom att anskaffningar innebär långsiktiga åtaganden med direkt koppling till nationell säkerhet. Köpare bedömer inte bara kvalitet, leveransförmåga och kostnad utan också leverantörens strategiska inriktning och säkerhetspolitiska relationer. Gemensamma säkerhetsintressen kan därför vara avgörande vid större upphandlingar. Även interoperabilitet, det vill säga förmågan att samverka mellan olika försvarsmakter, blir allt viktigare.
Mot denna bakgrund kan Natoländer föredra leverantörer från andra Natoländer. Ett exempel är Kanada, som sommaren 2026 valde en tysk ubåtskonstruktion framför ett färdigutvecklat sydkoreanskt alternativ.
Samtidigt har varken Japan eller Sydkorea någon längre tradition av gemensamma övningar eller omfattande säkerhetssamarbete med Nato eller dess medlemsländer, med USA som det tydliga undantaget. Att de ändå har lyckats vinna affärer i Europa gör utvecklingen desto mer anmärkningsvärd.
Erfarenheterna från Sydostasiatiska marknader visar också att försvarsexport ofta följer i spåren av fördjupat säkerhetssamarbete. Sydkoreanska myndigheter och företag har under många år byggt långsiktiga relationer i regionen, om än med begränsad internationell uppmärksamhet.
Om motsvarande säkerhetspolitiska fördjupning kan ske mellan Europa och Östasien är däremot en mer komplex fråga. En sådan utveckling skulle kräva en ny typ av internationellt engagemang från de östasiatiska länderna. Dessutom präglas Europas och Östasiens säkerhetsperspektiv av olika geografiska och strategiska förutsättningar. Krigen i Ukraina och Mellanöstern har en annan betydelse för Europa än för Japan och Sydkorea. Det innebär inte att länderna skiljer sig åt i synen på demokrati eller mänskliga rättigheter, utan snarare att geografin formar vilka frågor som prioriteras.
Östasiatiska länder kan också vara tveksamma till att fördjupa säkerhetssamarbetet med Nato. I Sydkorea återfinns exempelvis de starkaste förespråkarna för ett närmare samarbete ofta bland utrikespolitiska debattörer och beslutsfattare som förespråkar en mer konfrontativ linje, och som vill stärka stödet till USA oavsett kostnad. Mer självständighetsorienterade röster varnar däremot för risken att dras in i konflikter långt från den egna regionen.
Sammantaget präglas relationen mellan Nato och Östasien av en viss asymmetri. Nato kan se tydliga säkerhetspolitiska och industriella fördelar med att köpa materiel från östasiatiska leverantörer, medan det är mindre uppenbart vilka säkerhetsvinster Japan och Sydkorea får i utbyte. Europeiska beslutsfattare skulle därför vinna på att analysera relationen ur sina asiatiska partners perspektiv.
Innovationssystem och samverkan mellan stat, industri och akademi
Både Japan och Sydkorea har etablerat myndigheter för försvarsinnovation och utveckling med inspiration från den amerikanska forskningsmyndigheten DARPA. Dessa organisationer, som är knutna till respektive försvarsdepartement, har successivt anpassats för att stödja växande exportambitioner. En viktig del av arbetet handlar om kompetensförsörjning och utbildning av arbetskraft för försvarssektorn.
I Japan bedrivs i dag allt mer universitetsforskning med koppling till försvar och försvarsindustrin. Utvecklingen har varit kontroversiell mot bakgrund av landets pacifistiska traditioner. År 2022 beslutade Japans vetenskapsråd att universitet kunde delta i forskning kring teknik med dubbla användningsområden, eftersom gränsdragningen mellan civil och militär användning i många fall blivit allt svårare att definiera. Två år senare etablerades Defence Innovation Science and Technology Institute, vilket ytterligare stärkte samarbetet mellan akademi, försvarsmyndigheter och näringsliv.
I Sydkorea leds motsvarande arbete främst av Defense Acquisition Program Administration (DAPA), som ligger under försvarsdepartementet. DAPA finansierar flera utbildningsprogram vid universitet runt om i landet. Bland annat erbjuder Sydkoreas ledande tekniska universitet KAIST utbildningar för framtida specialister inom försvarsexport och annan kompetensutveckling riktad mot försvarsindustrin.
Genom särskilda avtalsutbildningar upphandlar DAPA också certifikatprogram inom försvarsindustriell verksamhet. Programmen riktar sig både till heltidsstudenter och till yrkesverksamma inom etablerade och framväxande försvarsföretag.
Utvecklingen går ännu längre på vissa håll. Nya universitetsinstitutioner har etablerats med tydlig inriktning mot försvarssektorn, däribland utbildningar inom så kallade försvarsrelaterade halvledare.
Det är inte enbart staten som driver utvecklingen. Försvarsföretag bygger egna partnerskap med lärosäten. Ett exempel är Sejong University, som 2026 inledde ett samarbete med ett försvarsföretag kring utbildning inom försvarsteknologi. Samarbetet är avsett att utvecklas till kompletta kandidat- och masterprogram. Även internationella företag engagerar sig. Det franska försvarsföretaget Thales har exempelvis inrättat ett stipendium för studenter inom försvarsstudier vid ett sydkoreanskt universitet.
Dessa exempel visar hur nya allianser växer fram mellan stat, näringsliv och högre utbildning för att stärka försvarssektorns konkurrenskraft. Utbildningssystemen kompletterar traditionella akademiska examina med mer verksamhetsnära kompetensutveckling anpassad till försvarsindustrins behov.
Universiteten har haft starka incitament att delta i denna utveckling. Sydkorea har en av OECD:s högsta övergångsgrader till högre utbildning men den demografiska utvecklingen innebär att studentunderlaget väntas minska kraftigt. Utanför de mest prestigefyllda universiteten hårdnar konkurrensen om både studenter och resurser, vilket gör samarbeten med stat och industri allt mer attraktiva.
Slutsatser
- Förenklade bilder av östasiatisk försvarsexport bör undvikas. Samarbetet rymmer både välbekanta och nya dimensioner, vilket gör kunskap om partnerländerna särskilt viktig.
- Geopolitiken kan inte skiljas från Östasiens försvarsexport till Europa. Upphandlingar kan påverkas av förändrade säkerhetsförhållanden i regionen. De strategiska konsekvenserna för Europa behöver analyseras noggrant. Samtidigt finns olika uppfattningar inom Östasien om hur långt ett säkerhetssamarbete med Europa bör gå.
- Östasien erbjuder intressanta exempel på hur stat, näringsliv och akademi kan samverka för att stärka innovation, kompetensförsörjning och forskning inom försvarsområdet. Erfarenheterna kan ge värdefulla lärdomar även för Europa.
Om Hyejin Kim
Hyejin Kim är forskare vid Institutionen för ekonomisk historia, Lunds universitet, samt biträdande professor vid Institutionen för statsvetenskap och programmet för globala studier, National University of Singapore. Hon har skrivit fem böcker och hennes forskning fokuserar på utbildning, globalisering och vetenskapspolitik.
